Hoppfullt

Idag var det dags för operation, nu skulle den onda tån bort!

Strax efter åtta traskade jag ner till djursjukhuset (underbart att ha det så nära) för att lämna in Brumma. Vi blev sittandes i väntrummet i 45 minuter (!) med en hel massa hundar. Jag tyckte det var jättejobbigt men Brumma samlade sig fort och började helt coolt smaska hö och äta nattbajs där inne i transporten. Inte nämnvärt påverkad av all hundlukt och ståhej. Okej, när två schnausrar började skälla blev det otäckt men hon kom över det snabbt. Jag tror nästan att matte tyckte det var äckligare än kaninen.

 

Väl inne på undersökningsrummet blev jag varse om att den kaninen inte är i akut behov av en openbur i alla fall,  klättrade på dörren för att komma ut på bordet. "Det är trååkigt i buren!"

 

Hela dagen var jag så orolig att jag inte var hungrig alls. Tryckte i mig massa fika på mötet men ville nog egentligen inte ha det. Gick hem för att inte behöva sitta och vänta på samtalet från veterinären men det hjälpte inte. Jag fick sitta och vänta i alla fall. När telefonen äntligen ringde och jag fick veta att allt gått bra blev jag så lättad!

 

Väl hemma började Brumma äta direkt. Först på sina maskrosblad som jag hittade (!) på vägen hem (jag gick ju as you know) och sen direkt på sin kvällsgiva med pellets. Jag hastade iväg till kåren, försenad som alltid, och när jag kom hem satt bebis och smaskade hö. En hel bunt fina pluttar har hon också lämnat.

 

Vad hände med den lilla nervösa, livrädda ulltussen jag hämtade för tre veckor sedan?