Hoppfullt

Var det bara en vecka sedan? Var det verkligen en hel vecka sedan? Kan tiden gå så fort och så oändligt långsamt på en enda gång?

 

Oftast tror jag knappt ens att jag fattar att hon är borta. Att hon inte kommer tillbaka mer. Ibland slår insikten till och då gör det så djävulskt ont. Som om hjärtat är borta och ersatts med ont. En tjock klump i halsen som gör det svårt att andas och tårarna som rinner så att jag knappt ser att skriva. Det var alldeles för tidigt. Alldeles alldeles för tidigt.

 

Jag saknar dig så mycket min vän. Så mycket att jag måste krama mig själv hårt för att inte spricka, explodera och spridas ut över halva Uppsala. Jag tänder ett ljus för dig varje kväll, som sprider värme och ljus, precis som du.

 

Pippin och Bums hälsar, pussa Tufs från mig

 

"Hur mår du?"

"Okej. Tills dess du frågade. Nu vill jag bara gå och gömma mig under en sten någonstans."

 

Det går bra. Nej jag har inte gråtit färdigt. Ni bara ser det inte. Jag skrattar, jag ler, jag pratar, under vissa ögonblick lyckas jag glömma. Glömma vad som hänt. Klänga mig fast i drömmen. Drömmen om den underbara lilla nosen och de försiktiga tassarna. Öronen som står på trekvart och det underbara lilla livet som fick en så kort stund här på jorden. Drömmen som så abrubt tog slut. 

 

Kom min underbara, spralliga, glada och livfulla Vera hit till jorden. I åtta månader och tio dagar skuttade hon omkring och spred skratt vartän hon gick. Flertalet av dessa månader fick jag dela med henne. Men tidigt tidigt idag, så tidigt att det knappt ens var morgon, flög hon över regnbågsbron.

 

På Söndagkvällen, någon gång mellan 17 och 23.30 blev hon dålig. Hon var väldigt slapp i musklerna och kurade men kunde skutta normalt när jag kom hem vid halv tolv. Jag gav henne critical care vid tolvsnåret och avvaktade men hon blev bara sämre. Jag sov en liten stund och vaknade halv fem, då var hon så svag att hon bara låg. Hon hade puls men den var väldigt svag och andades sakta. Vi rusade ner till djursjukhuset för att åtminstone avsluta hennes lidande men hann knappt innanför dörren. Vera dog där på sjukhuset, med en matte storgråtande i pälsen. Det enda veterinären kunde konstatera var att naturen redan haft sin gång. 

 

Då kommer alla frågor. Hur? Varför? VA??!!!

 

Det kan ha varit vad som helst men kanske en hjärtinfarkt eller en propp någonstans. 

 

 

Aldrig mer kommer jag ha Vera tassar på knät med en nos som tigger godis mellan dem. Aldrig mer kommer jag se hennes glädjeskutt i gräset. Min vän är borta för att aldrig mer komma tillbaka.