Med osynliga vingar
Kom min underbara, spralliga, glada och livfulla Vera hit till jorden. I åtta månader och tio dagar skuttade hon omkring och spred skratt vartän hon gick. Flertalet av dessa månader fick jag dela med henne. Men tidigt tidigt idag, så tidigt att det knappt ens var morgon, flög hon över regnbågsbron.
På Söndagkvällen, någon gång mellan 17 och 23.30 blev hon dålig. Hon var väldigt slapp i musklerna och kurade men kunde skutta normalt när jag kom hem vid halv tolv. Jag gav henne critical care vid tolvsnåret och avvaktade men hon blev bara sämre. Jag sov en liten stund och vaknade halv fem, då var hon så svag att hon bara låg. Hon hade puls men den var väldigt svag och andades sakta. Vi rusade ner till djursjukhuset för att åtminstone avsluta hennes lidande men hann knappt innanför dörren. Vera dog där på sjukhuset, med en matte storgråtande i pälsen. Det enda veterinären kunde konstatera var att naturen redan haft sin gång.
Då kommer alla frågor. Hur? Varför? VA??!!!
Det kan ha varit vad som helst men kanske en hjärtinfarkt eller en propp någonstans.
”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.”
Aldrig mer kommer jag ha Vera tassar på knät med en nos som tigger godis mellan dem. Aldrig mer kommer jag se hennes glädjeskutt i gräset. Min vän är borta för att aldrig mer komma tillbaka.
Gråt inte matte. Vi ses i Nangijala.
