Hoppfullt

Just nu är vi i slutspurten av delkursen parasitologi. En hel massa latinska och svenska namn på diverse loppor och löss, rundmaskar och bandmaskar, flundror och flugor och en hel massa protozoer.

 

Det är både äcklande och intressant på samma gång att lära sig om alla parasitsjukdomar men ett avbrott i studierna är aldrig fel. Ikväll bjöd viltmedicinska gruppen på VMF in till en föreläsning om viltsjukdomar med en väldigt duktig viltveterinär från SVA. Det var en riktigt givande och intressant kväll, att jag dessutom kände igen flera av sjukdomarna och parasiterna han tog upp gjorde det hela ännu bättre!

 

Nu ska jag försöka trycka inte lite fler livscykler före sängdags. 

 

Första delkursen för terminen är snart avklarad. Vi har rivstartat med virologi, läran om virus, och imorgon ska de sista grupperna hålla sina redovisningar. Vi har nämligen delats in i grupper för att fördjupa oss i varsitt virus. Min grupp har grottat in oss på Orfvirus som orsakar blåsor och hudutslag på framför allt får och getter.

 

Virus är ganska fascinerande. De lever men ändå inte. De har ett genom med nukleinsyror som kodar för olika proteiner men samtidigt sker inga metaboliska processer i ett virus. För att replikera sig måste ett virus ta sig in i en levande cell. Hur de sedan beter sig skiljer sig mellan virusfamiljer.

 

Passande nog verkar större delen av klassen, och skolan för den delen, ha dragit på sig förkylningsvirus. Jag är inte undantagen men verkar ha fått en mild släng och är på bättringsvägen. Skönt med tanke på att det vankas tävling i Stockholm till helgen! Tyvärr får inte Mira följa med men både Brumma och Zelda ska starta.

 

 

 

Så var det sista augusti igen. För ett år sen var det kvällen före min första dag på veterinärprogrammet. Allt var nytt och både spännande och läskigt på samma gång!

 

Nu, ett år senare, sitter jag i mitt egna rum i Uppsala. Kaninerna ligger på mattan bredvid och imorgon börjar jag andra året. Det känns bra. Och spännande. Och läskigt. Och på något sätt hemvant. Nu börjar vardagen igen men föreläsningar, labbar och alldeles för sena skypekvällar. Okej, lite kalas kanske också kommer med på ett hörn 

 

Skillnaden är att jag hittils bara jobbat med och lärt mig om våra husdjur. Nu i höst ska vi börja studera det som gör dem sjuka, nämligen virus, bakterier, parasiter och gudvetvad. Imorgon börjar vi kasta oss in i virusens värld! Dessutom ska vi för första gången vara i det stora nya huset som blev färdigt i sommar. Spännande!

 

 

Det har visst blivit mycket kaniner här. Hoppsan. Jag tänkte ta igen lite.

 

Nu har jag mindre än en vecka kvar på mitt första år som veterinärstudent! Fem dagar och en tenta. Som ni kanske förstår ligger fokus på att plugga till tentan som den här gången är på allmän immunologi. Man kan se den sista delkursen på organens struktur och funktion som en upptakt till höstens stora kurs, allmän sjukdomslära på 30 hp. 

 

I höst blir det dessutom en stor förändring! VH-fakulteten flyttar nämligen in i det nya huset, VHC - Veterinärmedicinskt och Husdjursvetenskapligt centrum. Alltså helt nybyggda och fräscha (och svindyra) lokaler. Jag hoppas verkligen att det blir bra eftersom det kostat SLU multum att bygga! 

 

Igår var jag också på introduktion för att jobba som skottare på hästkliniken. Än så länge har jag ingen fast dag utan ska hoppa in där det behövs men förhoppningsvis drar det in lite fler kronor i månaden.

 

Tjolahopp!

 

Redan April? Halvvägs igenom? Hur hände det? Två månader kvar på första året som veterinärstudent? Säkert?

 

Här hemma har det hänt grejer. Ganska plötsligt blev det bestämt att tre skulle bli fyra och ett par dagar senare flyttade Mira in. Mira är en jättego tjej på ett år och obeskrivligt söt. Jag tog emot henne på ett villkor; hon måste kunna gå tillsammans med mina. Och nu, två och en halv vecka senare, varav Mira bodde i duschen under två, så ligger hon, Brumma och Zelda tillsammans på mattan och softar. Alltså har mitt par blivit en trio och det är underbart!

 

Mira ägs inte av mig utan är bara här på foder men vem kan stå emot en sån här sötnos?

 

Igår (inatt) ordnade vi amöbor återbjudningen 2013. Alltså en fest där vi bjöd tillbaka tvåor och treor på det de bjudit oss på under hösten. Insparken, faddermiddagen, amöbagasquen, brännbålet och inte minst ett av de bästa luciatåg jag sett!

 

Planeringen till återbjudningen började för ca två månader sedan då vi bestämde temat för kvällen. Sen har ledtrådar lämnats på olika sätt till våra äldrekursare. Som bilder i powerpointpresentationer, grötpaket på kåren och gemensamma profilbilder på facebook. Både klasser lyckades lista ut våra mer eller mindre tydliga hintar och kom klädda som temat eller i treornas fall, följande ett eget mottema. Vårt tema var Great Gatsby, för att knyta till vår amöbadans där låten kommer från filmen med samma namn.

 

Kvällen var fantastisk, våra spex kanske något få men de som blev vart riktigt bra! Sittningen följdes av ett grymt släpp men jag var jättetrött och halsen dödade mig så jag drog mig hemåt "redan" kvart över ett. Däckade vid två och vaknade elva timmar senare. Behövde nog den där sömnen tror jag!

 

Det slog mig under kvällen att jag snart gått en hel termin på min drömutbildning. Så fort det har gått och så otroligt mycket som hänt! Jag har träffat så många helt fantastiska människor, både egna kursare och äldrekursare som alltid ställer upp med stöd när bmb:n känns för tung. När första veckan gått, nångång för länge sedan i september och alla vi hundra amöbor stod utanför gallan och svor eden (på latin så vi förstod inte mycket), lade handen på det gigantiska hjärtat och blev välkomnade in i den stora veterinärfamiljen insåg jag inte hur mycket av en familj vi faktiskt är. Så mycket som vi amöbor fått av våra äldrekursare och så mycket tid de måste lagt på att vi skulle få den bästa första terminen som går att få är verkligen otroligt. Varken på gymnasiet eller högstadiet har jag upplevt den härliga känslan att alla studenter, oavsett årskurs, ställer upp för varandra och kan vara vän med alla.

 

Så ett gigantiskt TACK till alla mina kursare och äldre kursare, särskilt till BelieVet och WunderVets som gjort min första termin här på stutis oförglömlig!v

Kan till exempel se ut så här ett par dagar före tenta. 

 

Fadderpärmen framme, histologiboken uppe, vad som är kvar av en chokladkaka och bibeln Essential Cell biology som nu är lite bortglömd efter biokemimuntan igår.

 

Idag klarade jag av muntan i biokemi, one down two to go! Eller ja, klarade vet jag inte men jag gjorde den i alla fall. Nu väntar två dagars hårt plugg och en Catching Fire premiär (Självklart kvällen innan tentan) innan det är "förhör" (läraren visar bilder och vi svarar) i histologi på torsdag och skriftlig tenta i histologi på fredag. Histologi är alltså hur olika vävnader ser ut på mikroskopnivå, hur olika celler ser ut och i vilka vävnader man kan hitta vilka celler.

 

I helgen åker jag till Fia på Snöflingans kaniner för att hämta en bebis. Bäst att ta det efter tentaveckan tänkte jag, gaah! Jag längtar ihjäl mig, kan inte de där tentorna bara vara över snart?

 

Idag passade jag i alla fall på att dra en sväng förbi IKEA på vägen hem och köpa lite saker till nya buren i synnerhet och kaninerna och mig i allmänhet.

 

Nu tänkte jag runda av kvällen med lite biokemiplugg. (Men som ni märker försöker jag desperat undkomma genom att skriva en massa blogginlägg.) Biokemi är ett förvirrande ämne, biologi och kemi på samma gång, tänk er det liksom.

 

Den biokemin jag håller på med just nu handlar mest om celler och hur cellen är uppbygd på molekylnivå, hur alla organeller (cellorgan), cellmembran och celltransporter fungerar.

 

En cell är som en liten kropp inne i kroppen. Den har allt den behöver, ett reproduktionssystem, en kopiator, en energifabrik och en avfallskvarn. Den har väggar och vissa har till och med distinkta golv och tak, allt beroende på var de sitter och har för funktion. Cellen har också en stomme som håller formen och dessutom har den små järnvägar överallt så att molekyler lätt ska kunna ta sig fram i cellen. Alla dessa smådelar i cellen byggs upp på fiffiga sätt med hjälp av proteiner, kolhydrater och fetter. De kallas organeller, alltså organ i cellen, och självklart har de massa fina namn.

 

 

Reproduktionssystemet räknar jag som DNA. Där all information cellen behöver finns lagrad.

Kopiatorn innefattar bl a RNA och ribosomer

Energifabriken är mitokondrierna

Avfallskvarnen är lysosomern

Stommen och järnvägarna är cytoskelettet

 

När man inser hur det hela hänger ihop är det väldigt fascinerande men vägen dit tycks ibland oändligt lång. Och när man väl tagit paus vill man inte gärna starta motorn igen, attans att tentan inte väntar på att man ska orka ta tag i plugget.

 

Mela påpekade att alla faktiskt inte läst biologi på gymnasiet och kanske inte hänger med på allt jag pratar om. Så jag ska försöka förklara lite bättre vad jag faktiskt håller på med. Ni får gärna hojta till om det blir för krångliga ord eller för "barnsliga" formuleringar. Det blir ju lätt så att man, eftersom man nästintill bara umgås med veterinärstudenter, pratar med alla krångliga vetenskapliga och latinska termer som ingen annan fattar (vilket är helt naturligt att inte göra). 

 

Idag har jag faktiskt inte pluggat alls (aj aj!), jag var nämligen ledig från föreläsningar idag så jag passade på att åka in till stan för diverse saker som skulle inhandlas och sen har jag stått och sålt fika på veterinärkongressen. 

 

Så nu är det väl som jag borde ta tag i plugget och göra lite nytta men det är så svårt att börja. Tror att jag ska förbereda lite inlägg här först..

 

/Sofia

Förmiddagen var intensiv med två föreläsningar och en mikroskopering. Idag ställde vi in mikroskopen på olika sorters nervvävnad. Det är ganska coolt att kunna se axoner med myelinskidor och noder! Det här hann jag alltså med innan klockan slog tolv.

 

Sen var det snabbt iväg till stallet för en härlig körtur. Ponnyn var pigg och glad och bjöd mig till och med på ett par galopper! En härlig galopp ger faktiskt nästan samma kick i vagn som på hästryggen. Riktigt härligt!

 

 

Även idag stod laboration på schemat. Denna gången var det ko-proteiner som hamnade i händerna på oss. Trots att labbhandledningen fick en att känna det som om vi skulle göra något väldigt avancerat var det mest pippetterande mellan olika rör och behållare. 

 

Efter labben följde serveringsträning på kåren för att lära sig hur man ska servera på Den glada phlugans fest i november. Inte för att jag blev så väldigt mycket klokare men det var nog bra, man fick gratis mat!

 

Sen kastade jag mig iväg till stallet och ponnyn. Idag lyfte han på huvudet när jag ropade på honom, vi börjar lära känna varandra så smått. Inte för att han glatt kom travandes mot mig men det är i alla fall en början!

 

Väl i stallet var jag glad att han gått med regntäcke idag och att leran satt på det och inte på pälsen, jag hade aldrig fått bort den. Jag borstade och selade så snabbt jag kunde (okej, selningen kanske inte gick så snabbt ändå men vanan är inte riktigt inne där ännu) för att kanske få lite ljus till körturen. Trots det var det ganska mörkt när vi väl kom iväg men det gick bra ändå. Ponnyn verkade inte bry sig särskilt mycket om mörkret.

 

Efter att ponny var utsläppt i hagen igen mockade jag boxen, sopade och fixade i stallet. Det är riktigt avkopplande att gå där och pyssla för sig själv. Alldeles tyst och massa plats att tänka utan att nödvändigtvis ha aminosyror i skallen.

 

 

Det har varit mycket depp här det senaste, och mycket depp är det men världen tickar på oavsett om man vill det eller inte.

 

Veterinärprogrammet är inte heller bara plugg även om man kan tro det. Idag var det FiQ på kåren, precis som alla andra tisdagar. FiQ är alltså café men diverse kakor och mackor. Jag brukar hjälpa till på FiQ vilket innebär att man bakar och fixar innan serveringen börjar och sen står man i köket och gör vad som behöver göras. Idag bredde jag mackor mest. Efter att man gått av sitt pass får man göra sig en baguette och fika så mycket man vill.

 

Idag var det cheesecake-tema, något man inte kan hålla sig ifrån. Jag åt kolacheesecake, chokladcheesecake och vegansk (Hur man nu kan få cheesecake att bli vegansk) blåbärscheesecake. Och en baguette med vad som fanns kvar. Sen mådde jag lite illa, det är den möjliga biverkningen av att jobba på FiQ.

 

Tja, vad ska man säga. Idag har allt gått i 110.

 

Första föreläsningen började 8.15 inne på BMC, alltså var jag tvungen att åka hemifrån tidigare än om det har varit här ute på Ultuna. Och vilken föreläsning sen! Jag är imponerad över hur mycket om cellens cytoskelett som föreläsaren lyckades gå igenom på 1,5 h. Jag kände mig smått mörbultad efteråt. Nästa föreläsning tedde sig likadant men jag kommer knappt ihåg vad den handlade om. Någonting om vesiklar, celltransport och nobelpriset.

 

Kl 12 styrde jag cykeln hem igen för att käka en snabbislunch och kasta mig iväg till stallet där lurvponnyn väntade på att få komma ut på en tur. Det var första gången jag var uppe själv men allt gick bra som tur var! Vi körde en väg i skogen och var ute i en timma ungefär. Det var skönt att få komma ut och stänga av allt annat för en stund, han är himla go lilla lurvet!

 

Idag rullade jag och min trasiga cykel iväg till BMC, Biomedicinskt centrum för den första dagen på nästa kurs, biomedicinsk baskurs 20 hp. Den kommer alltså hålla på hela resten av hösten, lång kurs!

 

För det första, BMC är gigantiskt! Det är labyrintkänsla med vissa låånga korridorer, vissa små och smala och vissa breda och rätt som det är så kommer man till en låst dörr och kan inte komma vidare. Vi lyckades i alla fall hitta salen vi skulle vara på morgonen och efter en rundtur hittade vi ett lunchrum med mikrovågsugnar. Lyckades hitta det minimala grupprum som vi kallar "cellen" där vår basgrupp skulle ha möte. Fallet vi fick handlade om cellen, organeller och funktioner. Jag kände mig helt  borta, det enda jag kommer ihåg från gymnasiet är typ mitokondrier och ribosomer. Det räckte inte långt idag.

 

Efter skolan lyckades jag ta mig till en cykelverkstad som på ett kick monterade på en ny pedal. I glädjen över att kunna cykla funktionellt så åkte jag och kollade in te-butiken som ligger mitt i stan. De hade inte mitt favoritte men köpte ett annat, får se om det är gott. Nu har jag precis varit ute och skuttat med Pippin och ska göra mig en mugg te, en macka och dejta Essential Cell Biology och Basic Histology.

En hel del har hänt sen jag skrev sist. Hela världen har vänts uppochned och tillbaka igen.

 

Den tolfte juli kom beskedet. Jag var uppe till fjälls men hade beställt av bror att han skulle kolla åt mig och sen ringa mig. Dagarna innan var jag så sjukt nervös så när jag hörde de där orden, "Du är antagen" blev jag grymt glad och lättad på en gång. Att jag varit uppe på kalvmärkning hela natten + traskat dit och tillbaka (promenad på cirkus 1,5 mil enkel väg över ett fjäll) gjorde mig inte direkt piggare den där morgonen. Men beskedet lyfte upp mig på rosa moln så jag orkade duscha och basta innan jag däckade på sängen och sov i någon timma.

 

Det glada beskedet var att jag kommit in på veterinärprogrammet, efter en väntan på flera år så äntligen skulle drömmen bli verklighet! 

 

Nu började planeringen. Vart ska jag bo? Hur ska jag bo? Kan jag få tag i bostad någonstans? Kan jag hitta någonstans åt kaninerna? Var då, hur då? Efter någon veckas letande så dök den upp, och jag knep den! En lägenhet på campus, djurtillåten. Visserligen bara i ett halvår men ändå tills dess. Då har jag massor av tid att hitta något permanent. Allt verkade lösa sig perfekt, Vera och Tufs skulle flytta med mig till Uppsala och bli innekaniner. Trodde vi.

 

En kväll i mitten av augusti så hände det som inte får hända. Tufs insjuknade i något, jag vet inte vad det var, som på en halv minut tog hans liv. Han dog i mina armar och jag kunde inte göra något för att hindra det. Min älskade gosgubbe var borta redan innan jag fattat vad som hände. Helt plötsligt stod jag där med bara en kanin. Min lilla Vera, vad skulle jag gjort utan henne då? Hon hjälpte och hjälper mig genom sorgen och saknaden efter Tufs. 

 

 

Alla planer stuvades om. Inte kan väl Vera bo själv i höst? Kan det möjligtvis, kanske, kanske gå att bonda henne med Fanny och Pippin, Melas kaniner? Vi testade och sedär, en vecka senare gick de tillsammans och en vecka till så var de bästisar. Underbara underbara niner. Detta ledde förstås till att det nu bor tre kaniner hemma hos mig. I en etta strax utanför Uppsala med skogen inpå knuten och vi trivs jättebra!

Utbilningen flyter på bra, första kursen är avklarad och imorgon börjar nästa. Jag stormtrivs på skolan, kåren och i klassen.