Hoppfullt

Idag var jag ute med ponnyhingsten på körtur. Vi har äntligen kommit igång med körningen igen, både jag och lille hingsten var ganska less på promenaderna tillslut.

 

Våren har kommit till Uppsala och det märker även djuren. Körturen idag gick runt ett par åkrar och ponnyn taggade till ganska ordentligt på slutet, jag fick hålla hårdare än vanligt i tömmarna och när vi kom hem visade det sig att ponnypälsen inte anpassat sig till våren än, stackarn var blöt både på bringan och i ljumskarna, till viss del självförvållat dock.

 

Lurvponnyns ägare frågade om jag kunde ta morgonen i stallet idag. Visst sa jag och ångrade mig lite när klockan ringde halv sju imorse. Det är ju lördag!

 

Men när jag väl kom upp var ångern som bortblåst. Ett par minus, soluppgång och hela landskapet vitt av frost. Inte blir det värre av att det är så fantastiskt fint i Hågadalen!

 

Först fick långbeningarna gå ut i hagen innan jag och ponnyn tog en härlig morgonpromenad. 

 

I eftermiddags skrev jag den sista av veckan tre tentor och nu är nästa tenta (om man inte räknar ev. omtentor) i januari. Skönt! 

 

Jag firade fredag med att ta en ponnykväll. Ponnyn och jag tog en stjärnpromenad och hade mysigt. När det var dags att vända fick jag övertala en stund.

 

"Vadå gå hem? Vi har ju precis kommit igång!"

"Jo men ditt knä ska inte vara ute för länge och jag fryser"

"Skaffa päls"

"Sorry, kom nu."

"Å okej då, du är tråkig."

 

Fick såklart vänta jättelänge på bussen inne i stan men när jag väl hoppat av bussen på Ultuna fick jag se ett stjärnfall. Ett riktigt sånt. Inte bara en liten fjuttstrimma på himlen utan en lång sträcka, rakt ner. Det är sånt som gör kvällen magisk.

 

Nu ska jag kura ner mig i soffan med nya boken Nyckeln och bara mysa! 

 

 

 

Förmiddagen var intensiv med två föreläsningar och en mikroskopering. Idag ställde vi in mikroskopen på olika sorters nervvävnad. Det är ganska coolt att kunna se axoner med myelinskidor och noder! Det här hann jag alltså med innan klockan slog tolv.

 

Sen var det snabbt iväg till stallet för en härlig körtur. Ponnyn var pigg och glad och bjöd mig till och med på ett par galopper! En härlig galopp ger faktiskt nästan samma kick i vagn som på hästryggen. Riktigt härligt!

 

 

Även idag stod laboration på schemat. Denna gången var det ko-proteiner som hamnade i händerna på oss. Trots att labbhandledningen fick en att känna det som om vi skulle göra något väldigt avancerat var det mest pippetterande mellan olika rör och behållare. 

 

Efter labben följde serveringsträning på kåren för att lära sig hur man ska servera på Den glada phlugans fest i november. Inte för att jag blev så väldigt mycket klokare men det var nog bra, man fick gratis mat!

 

Sen kastade jag mig iväg till stallet och ponnyn. Idag lyfte han på huvudet när jag ropade på honom, vi börjar lära känna varandra så smått. Inte för att han glatt kom travandes mot mig men det är i alla fall en början!

 

Väl i stallet var jag glad att han gått med regntäcke idag och att leran satt på det och inte på pälsen, jag hade aldrig fått bort den. Jag borstade och selade så snabbt jag kunde (okej, selningen kanske inte gick så snabbt ändå men vanan är inte riktigt inne där ännu) för att kanske få lite ljus till körturen. Trots det var det ganska mörkt när vi väl kom iväg men det gick bra ändå. Ponnyn verkade inte bry sig särskilt mycket om mörkret.

 

Efter att ponny var utsläppt i hagen igen mockade jag boxen, sopade och fixade i stallet. Det är riktigt avkopplande att gå där och pyssla för sig själv. Alldeles tyst och massa plats att tänka utan att nödvändigtvis ha aminosyror i skallen.

 

 

Man behöver inte vara stor för att göra skillnad. (Okej, storleken beror ju på vad man jämför med men gentemot andra individer av hans art är han att betrakta som relativt liten.)

 

Idag var jag upp till stallet och ponnylurvet igen. Det här var fjärde gången vi sågs och sakta men säkert börjar vi lära känna varandra. Han hade inga tankar på att möta upp med mig i hagen utan jag fick snällt knata tvärs över hagen för att hämta ponny som åtminstone snällt stod kvar medan jag fumlade med grimman. Jag är fortfarande inte riktigt van vid mängden man och pannluggslurv. 

 

På schemat stod en körtur. Efter att jag lyckats få på hela selen, för första gången helt rätt på första försöket och satt på rätt reflexer kunde vi ge oss ut. Ponnyn var lite trött i början men med en del pepp kom han igång bättre och vi fick en fin trav på vägen hem. 

 

Att köra och umgås med ponny är verkligen som terapi för mig nu. Hela jag kändes lättare när jag kom hem och det var så skönt. För första gången på tre dagar kunde jag säga hej till kaninerna med äkta glädje i rösten när jag kom hem. Det känns inte riktigt lika tungt längre.

 

 

Tja, vad ska man säga. Idag har allt gått i 110.

 

Första föreläsningen började 8.15 inne på BMC, alltså var jag tvungen att åka hemifrån tidigare än om det har varit här ute på Ultuna. Och vilken föreläsning sen! Jag är imponerad över hur mycket om cellens cytoskelett som föreläsaren lyckades gå igenom på 1,5 h. Jag kände mig smått mörbultad efteråt. Nästa föreläsning tedde sig likadant men jag kommer knappt ihåg vad den handlade om. Någonting om vesiklar, celltransport och nobelpriset.

 

Kl 12 styrde jag cykeln hem igen för att käka en snabbislunch och kasta mig iväg till stallet där lurvponnyn väntade på att få komma ut på en tur. Det var första gången jag var uppe själv men allt gick bra som tur var! Vi körde en väg i skogen och var ute i en timma ungefär. Det var skönt att få komma ut och stänga av allt annat för en stund, han är himla go lilla lurvet!