Att en liten ponny kan göra så mycket
Man behöver inte vara stor för att göra skillnad. (Okej, storleken beror ju på vad man jämför med men gentemot andra individer av hans art är han att betrakta som relativt liten.)
Idag var jag upp till stallet och ponnylurvet igen. Det här var fjärde gången vi sågs och sakta men säkert börjar vi lära känna varandra. Han hade inga tankar på att möta upp med mig i hagen utan jag fick snällt knata tvärs över hagen för att hämta ponny som åtminstone snällt stod kvar medan jag fumlade med grimman. Jag är fortfarande inte riktigt van vid mängden man och pannluggslurv.
På schemat stod en körtur. Efter att jag lyckats få på hela selen, för första gången helt rätt på första försöket och satt på rätt reflexer kunde vi ge oss ut. Ponnyn var lite trött i början men med en del pepp kom han igång bättre och vi fick en fin trav på vägen hem.
Att köra och umgås med ponny är verkligen som terapi för mig nu. Hela jag kändes lättare när jag kom hem och det var så skönt. För första gången på tre dagar kunde jag säga hej till kaninerna med äkta glädje i rösten när jag kom hem. Det känns inte riktigt lika tungt längre.
Tack älskade lilla häst för din existens och tack ponnymatte för att jag får umgås med din ögonsten!
