Världens Vackraste Vera
Imorgon, det vill säga om 40 minuter, är det den fjärde februari. Det betyder att det är ett år sedan en liten svartbrokig kaninunge kom till världen hos Fia, Snöflingans kaniner. Hon var en av flera i en stor kull. Hennes mamma var Cobra och hennes pappa hette Joel. När hon var ett par veckor gammal såg jag henne på en annonsbild. Jag föll pladask och någon månad senare, den 26 april var hon äntligen hemma efter en lång resa.
Snöflingans Majesty of Queen var hennes namn. Ganska snabbt fick hon heta Vera. Vackra Vera. Söta Vera. Alldeles underbaraste Vera.
Hon var min första hoppare. Tillsammans skulle vi lära oss hur allt går till och bli världsbäst! Eller åtminstone tävla och ha kul. Vera skulle bli gammal här hos mig.
Men lyckan blev kort. Den trettonde oktober förra året blev Vera sjuk och dog under natten. Hon blev åtta månader och tio dagar gammal. Imorgon skulle hon blivit ett år. Jag blir så glad varje gång jag ser mitt lilla par här hemma med samtidigt fylls jag av en sorg.
De skulle varit tre.
They say memories are golden
Well maybe that's true.
I never wanted memories
I only wanted You.
A million times I needed You
A million times I cried
If love alone could have saved you
You never would have died
In life I loved you dearly
In death I love you still
In my heart you hold a place
No one cuold ever fill
If tears could build a stairway
And heartache make a lane
I'd walk the path to heaven
and bring you back again
